Two For the Money

Read More

Det finns en sportsbetting-film som jag verkligen gillar. Den heter Two For the Money och i rollerna ser vi Al Pacino och Matthew McConaughey. Det finns ett riktigt bra citat som jag gillar i den filmen. Citatet kommer i möte om spelberoende där en sportsbettare talar:

Transkriberat:

– You’re a lemon. Like a bad car. There is something… there is something inherently defective in you, and you, and you, and me, and all of us. We’re all lemons. We look like everyone else, but what makes us different is our defect. See, most gamblers, when they go to gamble, they go to win. When we go to gamble, we go to lose. Subconsciously. Me, I never feel better than when they’re raking the chips away; not bringing them in. And everyone here knows what I’m talking about. Hell, even when we win it’s just a matter of time before we give it all back. But when we lose, that’s another story. When we lose, and I’m talking about the kind of loss that makes your asshole pucker to the size of a decimal point – you know what I mean – You’ve just recreated the worst possible nightmare this side of malignant cancer, for the twentieth goddamn time; and you’re standing there and you suddenly realise, Hey, I’m still… here. I’m still breathing. I’m still alive. Us lemons, we fuck shit up all the time on purpose. Because we constantly need to remind ourselves we’re alive. Gambling’s not your problem. It’s this fucked up need to feel something. To convince yourself you exist. That’s the problem.

Översatt till svenska:

Du är en citron. Som en dålig bil. Det är någonting… någonting som är nedärvt fel i dig, och i dig, och i dig, och i mig, och i oss alla. Vi är citroner. Vi ser ut som alla andra, men det som gör oss annorlunda är vår defekt. Ni förstår, de flesta gamblers, när de går och gamblar så vill de vinna. När vi går och gamblar, vill vi förlora. Undermedvetet. Jag, jag känner mig aldrig så bra som när de tar mina marker; inte när jag får dem. Och alla här vet vad jag talar om. Fan, till och med när vi vinner är det bara en tidsfråga innan vi ger tillbaka allt. Men när vi förlorar, det är en annan femma. När vi förlorar, och då talar jag om förlusterna som för våra rövhål att dra ihop sig till en decimalpunkt – ni vet vad jag menar – och man har precis återskapat den värsta av mardrömmar som obotlig cancer, för femtioelfte jävla gången; och man står där och man inser, hey, jag är fortfarande… här. Jag andas fortfarande. Jag lever fortfarande. Vi citroner, vi fuckar up allt hela tiden med mening. För att vi behöver konstant bli påminda om att vi lever. Gambling är inte vårt problem. Det är det förbannade behovet att känna något. Att övertyga oss om att vi existerar. Det är det som är problemet.